It's a bittersweet symphony, this life

I bloggen har jag alltid skrivit om hur mycket jag trivs i USA, hur lycklig jag är och hur glad jag är. Men självklart finns det dagar man bara vill ligga undet täcket och gråta halva natten. För ibland mår man bara skit helt enkelt. Ett utbytesår här har inte bara bestått av high school och upptäcka en ny kultur. Det har varit som en livserfarenhet. Under detta har jag mött så många utmaningar. Jag har blivit väldigt självständig. Mognat som person. Lärt mig så mycket om mig själv. Upptäckt så många nya sidor jag inte visste jag hade. Jag har också blivit mer självsäker. Jag har träffat helt fantastiska människor som förändrat mitt liv och jag har känt mig så himla älskad. Jag känner att ingenting är omöjligt och att jag kan göra vad jag vill i framtiden för nu står så många dörrar öppna. Detta året har enligt mig varit den största utmaningen i mitt liv. Det största beslutet jag tagit att lämna mitt hem, lämna tryggheten för att klara mig på egen hand i ett år. Det har i vissa stunder känts som att jag svävar ovanför molnen medan vissa dagar vill jag bara gå under jorden. En sak är säker, jag ångrar inte ens sekund att jag gjorde det här.

Med bara lite mer än två veckor kvar är det mycket som snurrar runt i huvudet. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vill hem. Men jag vill också stanna hemma i USA. Ja hemma. För detta är mitt hem just nu. Sedan första dagen här har jag känt mig som en i familjen och detta har känts som mitt riktiga hem. Samtidigt pirrar det i magen då jag tänker på den dagen jag äntligen får träffa mina fina vänner och krama om de igen efter ett år och vara hemma. Jag kan verkligen inte beskriva hur jag känner just nu. Jag har två familjer och två hem. Vad är hemma? Jag känner mig helt förvirrad. För drygt en timma satt jag och grät. Jag använde nog 20 näsdukar och bara önskade att jag satt på planet hem. Nu vill jag inget mer än att bara stanna. Det skär i hjärtat att jag måste lämna min familj här, mina vänner och min pojkvän. Vilka kommer jag träffa igen? Det är ett helt hav emellan oss. Mina vänner kommer börja college i hösten och jag har ett år kvar i gymnasiet. Alla kommer gå sina skilda vägar och följa sina drömmar i livet. Detsamma gäller alla där hemma. Jag vet inte om jag är redo för denna stora förändringen men det kommer ske, det är inget man kan göra åt.

Med bara två veckor kvar börjar jag också tänka tillbaka på tiden innan jag kom hit. Att åka iväg var en dröm jag så länge hade haft och jag väntade i månader för att få uppleva det stora äventyret. Nu har det gått ett år och snart, innan jag vet ordet av det, kommer det vara över. Allt jag drömt om och längtat kommer vara över. Det känns väldigt bittersweet. Jag känner mig kluven. Jag vill bara ligga och gråta men samtidigt måste jag hålla humöret uppe och njuta av tiden kvar här. Livet är för kort för att oroa sig och vara ledsen.

Nehe, nu är det dags för mig att sova. Jag ville lägga mig tidigt ikväll men så blev det ju såklart inte. Jag ville bara sitta och skriva ner alla tankar jag hade i huvudet först så jag kan somna.

Godnatt!